FOLKBILDNINGEN I SAMHÄLLET

I den här lektionen presenterar vi en text med bakgrunden och information om hur staten, civilsamhället och folkbildningsorganisationerna kommit fram till syften, principer och prioriteringar för folkbildningen uppgifter i samhället.


 

I den nya skriften Folkbildningens frihet och värde – Metaperspektiv på folkhögskolor och studieförbund, Folkbildningsrådet utvärderar no 2 2016 finns en kort sammanfattning av bakgrund till folkbildningens roll i samhället, hur det nutida folkbildningslandskapet ser ut samt en diskussion om folkbildningens frihet och värde. Det ger en historisk kontext samtidigt som det visar att folkbildning inte ärnågot statiskt, utan hela tiden ett område i rörelse.

Statens syften med stödet till folkbildningen

I den förordning för statens stöd till folkbildningen, som tillkom 1991 och som har reviderats i omgångar sedan dess, framgår att staten har fyra syften med stödet till folkbildningen. Anslaget ska användas för att:

    1. stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin
    2. bidra till att göra det möjligt för en ökad mångfald av människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen
    3. bidra till att utjämna utbildningsklyftor och höja bildnings- och utbildningsnivån i samhället
    4. bidra till att bredda intresset för och öka delaktigheten i kulturlivet

Dessa fyra syften fungerar som grundläggande utgångpunkter för folkbildningens statsbidragsberättigade arbete. Det har även pågått en intensiv politisk debatt om hur statens fyra syften ska formuleras men endast mindre ändringar har faktiskt skett. De har arbetats fram ur den historiska kontexten och är en utgångspunkt för att legitimera statsbidraget till folkbildningen i studieförbund och folkhögskola. Folkbildningen ses som en egen utbildningsform och ger studieförbund och folkhögskolan en särställning bland utbildningar för vuxna i Sverige.

Folkbildningens framväxt

Kännetecknande för framväxten av den organiserade folkbildningen i Sverige är dess starka koppling till det som idag kallas det civila samhället (folkrörelser och frivilligorganisationer) och till staten.

Folkrörelser och frivilliga krafter har sedan slutet av 1800-talet organiserat aktiviteter som benämnts som folkbildning och tilldelats statligt stöd i olika former. Det statliga stödet till folkbildning har över tid haft ett förhållandevis brett politiskt stöd, även om motiven varierat mellan de socialistiska, liberala och konservativa lägren. Åtskilliga politiker har också haft en bakgrund inom folkbildningen. Inte minst folkhögskolan har historiskt sett varit en viktig bildningsväg för många riksdagsledamöter.

Folkhögskolor har funnits i landet sedan slutet av 1860-talet, då de första etablerades för att erbjuda i huvudsak yngre män ur välbärgade bondefamiljer en utbildningsmöjlighet. Från och med 1874 har folkhögskolorna mottagit statsbidrag. Föreläsningsverksamhet, som idag ingår i benämningen kulturprogram, har erhållit statsbidrag från och med 1884. Från och med 1912 har studiecirklar beviljats statsbidrag, givet att de var kopplade till ett bibliotek och organiserade i en nationell organisation med mer än 20 000 medlemmar. Detta krav uppmuntrade bildandet av särskilda studieförbund. Samma år bildades exempelvis det studieförbund som än i dag är det största – Arbetarnas bildningsförbund (ABF). 1947 beslöts att studiecirklar i sig var berättigade till statsbidrag. Vad som av staten har räknats till folkbildning har över tid varierat. Biblioteken sågs, fram tills dess att kommunerna tog över den huvudsakliga driften, som en naturlig del i folkbildningen. Även den verksamhet som universiteten har bedrivit med inriktning mot allmänheten har tidigare räknats till folkbildningen.

Olika gränsdragningsdiskussioner har pågått över tid där staten på olika sätt har försökt att peka ut skillnader mellan folkbildning och annan verksamhet, till exempel yrkesutbildning, formell vuxenutbildning och fritidsverksamhet. De motiv som staten åberopat för sitt stöd till folkbildningen har också varierat över tid. Det första statliga stödet till folkhögskolorna motiverades exempelvis med hänvisning till behovet av kunskapsutveckling hos bondebefolkningen. Aktuella motiv för ökat stöd till folkbildning handlar om inkludering av grupper i utanförskap. Det motiv som har framträtt tydligast över en längre tid är dock tanken om folkbildningens betydelse för demokratin. I såväl propositioner som inom samhällsdebatt och forskning finner man en utbredd föreställning om att folkbildning har spelat en central roll för utvecklingen av den svenska demokratin.

Folkbildningslandskapet i nutid

Det svenska folkbildningslandskapet kan porträtteras på olika sätt. Själva begreppet folkbildning är mångtydigt och kan syfta på en rad olika verksamheter, men i den här rapporten utgår vi från de aktörer och verksamheter som är organiserade i förhållande till Folkbildningsrådet och som omfattas av statens folkbildningsanslag. Det innebär att vi talar om studieförbund och folkhögskolor som representerar olika profiler och ideologier, men som har sin grund i en gemensam folkbildningstradition.

Tio studieförbund får statsbidrag via Folkbildningsrådet:
Arbetarnas bildningsförbund (ABF)
Folkuniversitetet
Ibn Rushd studieförbund
Kulturens Bildningsverksamhet
Medborgarskolan
Nykterhetsrörelsens Bildningsverksamhet (NBV)
Sensus studieförbund
Studiefrämjandet
Studieförbundet Bilda
Studieförbundet Vuxenskolan

Under 2015 arrangerades genom dessa drygt 270 000 studiecirklar, med totalt nära 1,7 miljoner deltagare samt mer än 370 000 kulturprogram med nästan 20 miljoner besökare och deltagare.

Folkhögskolor i Sverige
Runt om i landet finns från och med juli 2016 154 folkhögskolor som ägs och drivs av folkrörelser eller andra organisationer, inklusive en mindre del som ägs och drivs av regioner, landsting eller kommuner. Folkhögskolorna rapporterade hösten 2015 nästan 29000 deltagare i långa kurser, 41000 deltagare i korta kurser och nästan 91000 deltagare i kulturprogram. Verksamhet och deltagare Staten har över tid, på olika vis, uppmanat till bredd inom folkbildningen när det gäller verksamhet och målgrupper. Vissa målgrupper (till exempel deltagare med funktionsnedsättning, utrikesfödda och arbetslösa) och verksamhetsområden utpekades tidigare som prioriterade i statens syften för sitt stöd. Numera avgör folkbildningen själva hur de hanterar detta, givet att en ”mångfald av människor” nås, som det formuleras i den senast antagna folkbildningspropositionen.

Utgår vi från den beskrivande statistisk som finns om folkbildningens verksamhet och deltagare, framträder också bilden av ett sammanhang präglat av stor mångfald både vad gäller verksamhet och deltagare. I studiecirklar, kulturprogram och folkhögskolekurser samlas människor för att lära sig mer om allt från konsthantverk, politik och språk till yrkesrelaterade ämnen och musik. Kvinnor och män med olika utbildningsbakgrund, från olika länder och i olika åldrar finns representerade bland deltagarna. Dessutom finns många deltagare med funktionsnedsättning och framför allt deltagarna med psykiska eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har blivit fler under senare år.

Folkhögskolornas deltagare är i allmänhet yngre än studieförbundens och deltagarna i Allmän kurs är yngst. Under 2015 var medelåldern i allmänkurs 28 år och i den särskilda kursen 34 år. Sett i ett längre tidsperspektiv har deltagarnas medelålder sjunkit i allmän kurs och stigit i särskild kurs. I studieförbunden ser det annorlunda ut. Under 2015 var 62 procent av studieförbundens cirkeldeltagare 45 år eller äldre, alltså en betydligt större andel än inom folkhögskolan. Det ska dock påpekas att den stora mångfald som finns inom folkbildningen som helhet, kan se annorlunda ut i enskilda delar av verksamheten där man ibland kan se en tydlig uppdelning mellan olika deltagargrupper. Vi ser exempelvis en klar övervikt av yngre män i musikcirklar och av äldre kvinnor i hantverkscirklar.

Att studieförbunden och folkhögskolorna har olika idégrunder och länkar till olika delar av det civila samhället, påverkar i sin tur också vilka deltagargrupper som söker sig till vilka sammanhang. Intressegemenskaper är en förutsättning för ett frivilligt deltagande. Samtidigt kan det ses som en utmaning för folkbildningen framåt om man vill verka för en mångfald, i bemärkelsen att gränser mellan människor och grupper överskrids och olika perspektiv och idéer får möjlighet att mötas.

Folkbildningens gemensamma värdegrund

Beskrivningen av aktörer, verksamheter och deltagare visar på att folkbildningen inrymmer mångfald och olikheter som kommer till uttryck i självständiga studieförbunds och folkhögskolors skiftande profiler och ideologiska inriktning. Samtidigt som folkbildningen präglas av en högst diversifierad verksamhet finns samtidigt bland folkbildningens aktörer en utbredd föreställning om att det finns en gemensam värdegrund och ett sammanhållande perspektiv som särskiljer folkbildning från annan utbildningsverksamhet.

Folkbildningens Vägval & Vilja

Folkbildningsförbundet, Rörelsefolkhögskolornas Intresseorganisation och Sveriges kommuner och landsting har tillsammans tagit fram ett dokument. I den presenteras fem övergripande prioriteringar för den samlade svenska folkbildningen inför framtiden, vilka benämns:

Bildning & sammanhang
Tillgänglighet & delaktighet
Medborgare & civilsamhälle
Arbetsliv & livslångt lärande
Kultur & kreativitet

Här kommer också kommer tanken om folkbildningens kännetecken till uttryck, bland annat genom fem principer som avser vara vägledande för den som vill arbeta folkbildningsmässigt:

Lärandet relateras till människans hela livssituation. Det är en holistisk syn på människor och kunskap, på bildningsprocessen som en livslång resa som leder till personlig utveckling.

Kunskap och bildning har ett egenvärde. Sammanhang, insikt och personlig utveckling betonas. Detta kontrasterar mot en renodlat instrumentell kunskapssyn där kunskap inhämtas och förmedlas utifrån ett givet syfte.

Folkbildningen är fri och frivillig. Människor deltar av fri vilja i lärandeprocesser som inbegriper socialt samspel, samarbete, diskussion och reflektion – frivilliga möten som utvecklar både människor och samhällen.

Deltagaren är aktiv medskapare. Självorganisering, deltagarinflytande och demokrati praktiseras i verksamheten utifrån tron på människans förmåga till ansvarstagande och försvar för människors lika värde.

Samhällsengagemang stimuleras och kanaliseras genom folkbildningens förankring i folkrörelser och föreningsliv, men också genom förmågan att flexibelt och okonventionellt möta nya behov och nya frågeställningar som engagerar människor i samhället, lokalt och globalt.

Principerna utgör ett konkret exempel på hur folkbildningens särart kan uttolkas i relation till den verksamhet studieförbund och folkhögskolor bedriver. Utan att försöka peka ut något som skulle kunna vara folkbildningens kärna, dess grundläggande särart, kan vi konstatera att det finns en kollektivt förhandlad och formulerad förståelse hos studieförbund och folkhögskolor om vad som bör ses som kännetecknande gemensamma drag för folkbildningen i Sverige idag. Om dessa drag också återfinns i alla delar av den mångfacetterade folkbildningsverksamheten är givetvis en annan fråga, men det finns alltså en överenskommen idé som sägs brygga över studieförbundens och folkhögskolornas sinsemellan olika ideologier och profiler.

Slutligen kan nämnas att i regeringens proposition 2013/14:172 Allas kunskap – allas bildning formuleras för första gången ett särskilt mål för folkbildningspolitiken: ”Folkbildningen ska ge alla möjlighet att tillsammans med andra öka sin kunskap och bildning för personlig utveckling och delaktighet i samhället.”Det kan också nämnas att det i skrivande stund pågår förändringar gällande förutsättningarna i och med att en ny förordning, som anger villkor för det statliga stödet till folkbildningen, trädde i kraft den 15 maj 2015. Förordningen tillämpas för första gången från och med 2016.

Ur “Folkbildningens frihet och värde – Metaperspektiv på folkhögskolor och studieförbund, Folkbildningsrådet utvärderar no 2 2016”


Uppgift: Folkbildningen i samhället

Skriv ner ett guldkorn och något dilemma som kan ha betydelse för dig och ditt arbete som pedagog i folkhögskolan.

Guldkorn:

Dilemma:

Detta behöver jag lära mig mer om: